Att vilja vara bäst.
Jag minns ett kvartssamtal, som det hette på den tiden, jag hade i skolan. Kanske jag gick i trean. Det kan till och med vara så att det var mamma som själv gick på mitt kvartssamtal, för när jag gick i lågstadiet var det oftast lärare och föräldrar som diskuterade skolgången, medan eleven satt hemma och bet på naglarna av nervositet. Hur mycket skäll skulle man få när mamma kom hem?
Ja, jag var väl lite "ful i mun" (det stod att läsa i mitt omdöme) och inte var jag helt schysst mot klasskamraterna alla gånger. Men det jag minns bäst efter nämnda kvartssamtal var lärarens kritik om att jag "alltid ville vara bäst".
Med OS som pågår för fullt i Rio kan man undra på vad det är för fel i att vilja vara bäst. Vad skulle Usain Bolt befinna sig nu om han inte hade viljan att bli snabbast i världen? Inte skulle han springa inför en jublande OS-publik på João Havelange Stadium. Istället kanske han skulle traska runt i Kingston iförd batiktischa och ruttna tänder medan han krängde gräs till turister. Bara för att hans lärare sagt att det var fult att vilja vara bäst.
Jag kan rapa upp fler exempel, men jag tror ni fattar min poäng. Att satsa, att vilja lyckas, att nå framgång och bli bäst på någonting - varför är det fel? Jag tänker aldrig någonsin ge någon av mina tävlingsinriktade elever kritik för sin starka vilja. De ska uppmuntras i sin strävan, men lära sig att aldrig trycka ner någon annan för att framställa sig själv i god dager. De ska få fira sina framgångar, men påminnas om att det finns någonting som heter ödmjukhet. De ska helst inte vara så fula i mun, men att vräka ur sig någon svordom i ren frustration kan jag ha full förståelse för!