En julsaga
Usch. Sista veckorna har varit tuffa och säga vad ni vill om lärares långa ledigheter och lov, men ni vet inte hur vi sliter. Nej, vi jobbar inte halva dagar. Faktum är att så här i slutet på året jobbar vi i princip dygnet runt! Utan överdrift. Idag, efter att vi skickat ungarna på jullov och satt helt utsjasade i lärarrummet, undrade en kollega om det finns någon annan yrkesgrupp som är så totalt utarbetad då vintersemestern kommer att man inte hade klarat EN. DAG. TILL.
Pga denna terminsavslutningsoverloadavarbete har jag varit på rätt stingsligt humör, vilket har drabbat närmast sörjande i hemmet. Call me Ebeneezer Scrooge. Sur och inåtvänd. Tillbakadragen och bitter. Arg över min egen och alla andras existens.
När jag ikväll satte mig i bilen för att handla förnödenheter inför julaftonen kände jag på mig hur irriterad jag skulle bli över alla människor som skulle befinna sig på samma ställe som jag. Jag riktigt vässade armbågarna och stålsatte mig inför trängseln framför vågarna vid grönsaksdisken på Kantarellen. När jag parkerat bilen och skuffade kundvagnen mot ingången satt det en tiggare där. Inlindad i filtar med en knycklig dryckesmugg från den lokala hamburgerkedjan bredvid sig. Hon lade händerna i luciafattning mot bröstet, tittade på mig med vädjande blick och jag kände hur jag blev mjuk i hela kroppen. Axlarna sjönk och rynkan mellan ögonbrynen slätades ut. Jag grävde i fickan efter mynt, hittade 2,25 euro som jag släppte ner i muggen. "God jul" sa jag med darrande haka och tårar i blick och styrde kosan mot den välfyllda butiken, med mitt ehm... välfyllda bankkort. Hur blir hennes jul? Vad ska hon servera sina fyra barn på julafton? Ska jag köpa något i matväg åt henne? Ja, jag kände mig så full av omsorg och generositet så jag gjorde det enda rätta. Jag avklarde min handling, packade in varorna i bilen och greppade plastpåsen med Johans tre par fulaste byxor som låg i trunken och som jag ämnat föra till Emmaus någongång.
Jag pickade henne på axeln.
"Har du en man?"
Ja, det hade hon. Jag öppnade påsen och visade innehållet. Ett par läderbyxor anno -94. Ett par beige, randiga Blend-jeans, bootcut. Och ett par kostymbyxor, kritstrecks.
"Finbyxor" sa jag och gnuggade byxtyget mellan tummen och pekfingret. "Till julafton."
Jag medger att jag var glad över att bli av med brallpåsen. Jag slapp ta omvägen förbi Emmaus och jag hade på ett enkelt, egotrippat sätt fått en dopaminhöjning av min egen frikostighet. För jag vet inte om hon blev glad på riktigt, om byxorna var i rätt storlek eller om hennes man faktiskt känner sig bekväm i skinnbrallor, men hon tackade så härtligt.
Men som den gamle Scrooge vaknade jag upp ur min bitterhet och självömkan. Jag slipper tigga. Jag kan föda mitt barn, köpa honom en fin julklapp och äta mig mätt på Björns utvalda skinka, ekologisk brysselkål och finaste Sergiovinet. Som jag redan smakar på, för det är jullov och här tar denna julesaga slut.
