Vad är det för likhet mellan Astrid Lindgren och ett marsvin?
Jo, de båda var drabbade av min mors förbannelse.
Hon är absolut ingen assassin, jag tror verkligen inte hon menade att döda dem. Men den där januaridagen, då mamma stod i köket och stekte pyttipanna och helt apropå konstaterade att Astrid började bli gammal och nog snart skulle dö, blev jag kall av skräck. Det fick mig att tänka tillbaka på händelsen tio år tidigare då hon hade böjt sig över buren där Oliver, mitt marsvin, satt och kurade i ett hörn. "Han ser inte riktigt frisk ut, jag tror han dör snart." sa hon och nästa morgon låg han där, kall och likstel.
Det visade sig att min oro över Astrid var befogad. Dagen efter att mamma lagt sin besvärjelse fick vi veta att den älskade författaren hade avlidit och nu fanns i Nangijala, där hon stillsamt strosade runt i Körsbärsdalen med Skorpan och Jonatan.
Jag har också en lycklig historia att berätta som handlar om en katt som återuppstod. Vår älskade frasse Frixos hade börjat pissa blod och efter ett besök hos den framlidne och excentriske veterinären Molander, fastställdes diagnosen njursten. Det bestämdes att Frixos skulle få somna in ett par dagar senare. Vi barn var tröstlösa och jag minns hur jag hulkande och snorande borrade ner ansiktet i hans svartvita päls den där morgonen, i vetskap om att det var sista gången jag fick se honom.
När den röda skolbilen, som luktade piss, krängde uppför branta backen till vårt hus samma eftermiddag och jag klev in genom ytterdörren fick jag en chock. Framför den stängda kattluckan i köket satt ingen mindre än Frixos och jamade för att bli utsläppt. I sista stund hade Pappa bestämt sig för att ge katten en andra chans i livet. Frixos levde sen gott på svindyr specialkost ytterligare några år.
