Att släppa taget
Han skulle snart fylla fyra år och jag hade just monterat loss stödhjulen från hans blåa, lilla cykel. De var mest i vägen, körde fast i gruset och fick cykeln att vippa åt sidan.
"Jag virr ha bort stödhjurrren!" skorrade han bestämt. För bestämd, det var han. Och envis.
Sen gick vi ut och han hoppade upp på cykeln medan jag höll i pakethållaren.
"Hårr i mej!" befallde han och det gjorde jag.
Han trampade, jag sprang.
"Du hårrer värr i?" ropade han och svängde på huvudet så att styret åkte åt samma håll och så låg han i backen. Han grät och var arg, trodde att jag släppt taget. Lite tröst och så var det upp på sadeln igen. Den här gången gick det bättre, han höll blicken framåt och när jag kände att han höll balansen så släppte jag pakethållaren.
"Du hårrer värr i?" skrek han igen och "Jaa!" skrek jag tillbaka. När jag sprang upp sidledes med cykeln blev han först så förvånad att jag trodde han skulle ramla igen. Men när han insåg att han cyklade helt själv fick lyckan och stoltheten honom att trampa vidare.
Nu ska han snart fylla femton. Han har väl vuxit nästan en meter sedan den där dagen och behärskar nu alla språkljuden, även om rösten emellanåt gör lite ofrivilliga glissandon. Nu behövs ingen mamma som håller i då han strax ska börja övningsköra för moppekortet. Hon får stå på sidan och lita på att han kör försiktigt och håller blicken på vägen.
