Kokosdeon, en svettig studie.

Efter mitt inlägg om ren smörja fick jag ett deorecept av Carola. Med viss skepsism beslöt jag mig för att ge det en chans och rörde således ihop ingredienserna.
 
1 msk kokosolja
1 msk soda
1 msk potatismjöl
 
Efter en två dagars empirisk undersökning kommer här en första utvärdering av kokosdeon.
 
Dag 1
06.30 - 16.00 Aktivitetsnivå låg/medel
Efter morgontoaletten tog jag en dutt deo på fingertoppen och smorskade omsorgsfullt in armhålorna. Skön, lite mjölig kosistens och relativt doftfri.
Strax före 8 cyklade jag ner till stan i lugn takt. Framme vid min destination kunde jag konstatera:
- jag var varm
- en viss fuktighet kunde anas i armhålorna
Jag tog av mig tröjan och vädrade torrt. Lyfte diskret på armen och sniffade försiktigt för att avgöra om någon lökighet börjat sprida sig. Kände inget.
Resten av dagen satt jag på föreläsning, förutom en medelrask promenad till Bagarstugan för lunch. 
Vid 14-tiden dukades det fram kaffe och havreflarn i föreläsningssalen. Min kollega Ann väste till mig att det luktade kokos. Jag fräste tillbaka att det måste vara havreflarnen.
 
17.00-18.00 Aktivitetsnivå mycket hög
HIIT kettlebellpass i vardagsrummet. Svettig och blöt överallt.
Svag doft av kokos. Inga havreflarn fanns i närheten.
 
Dag 2
06.30-17.00 Aktivitetsnivå medel
En rätt lugn dag på jobbet med bland annat gästföreläsare och biblioteksbesök. FitBiten noterade 5,300 steg. Ingen lukt. Ingen fukt. 
 
18.00-19.00 Aktivitetsnivå hög
Cykelpass. Den friska nordanvinden kylde ner utsatta kroppsdelar som händer och fötter, men svetten lackade under vindtygsjackan. Blött under armarna efter avslutat pass. Begravde näsan i understället, kunde konstatera en svag kåldolmsodör, men noterade inga fläckar på tröjan.
 
 
Sammanfattning: Hittills har kokosdeon hållt måttet i de vardagliga aktiviteterna. Efter träning bröt svetten igenom, men jag anser att torra armhålor under träning innebär att utövaren nog tagit i för lite!
 
Allmänt, Hud och hår, träning och hälsa | | 3 kommentarer |

Den ofrivillige minimalisten

 
 
"Hur blev det så här?" tänkte jag. 
Jag stod i hallen och tittade in i min nya hyreslägenhet. Där var välstädat. Och väldigt tomt. Jag hade ett sjuårigt barn, en svart hund och en fet katt. Det var i princip allt. Till en början sov vi på en madrass på golvet och läste godnattsaga i skenet av ett stearinljus. Det var mysigt, tyckte sjuåringen. Själv kände jag mig rätt shitty vid den tidpunkten. Separationen var väl mest en lättnad, insikten att jag misslyckats med att skapa en trygg tillvaro för mitt barn kändes tyngre att bära. 
Helgen därpå ryckte jag upp mig, lånade pappas Volvo och åkte till IKEA för att införskaffa de mest basala förnödenheterna som säng, köksmöblemang och bokhylla. Och en lampa. 
Det blev fint.
Jag gjorde i ordning i sjuåringens rum, sov själv fortsättningsvis på madrassen tills den nya bäddsoffan jag beställt skulle vara klar att levereras.
14 tums teven vi hade i vardagsrummet fick jag av mamma, samt en micro och en kaffebryggare. Till min födelsedag skramlade vännerna ihop en låda tallrikar, glas och andra köksgeråd. 
Småningom blev den där tomma lägenheten ett hem. 
 
Såhär nio år senare kan jag tänka att det var inte så fruktansvärt ändå. Visst, vi drack ur glasburkar och åt frukostgröten ur fyrkantiga plastbyttor. Madrassen var hård och obekväm (bäddsoffan också, skulle det senare visa sig).
Vi hade inte mycket saker.
Men vi hade varandra: den misslyckade mamman, sjuåringen, svarta hunden och feta katten. 
 
 
Den ofrivillige minimalisten är på väg tillbaka till ett mer medvetet minimalistiskt tänk.
Se den här filmen om de viktiga sakerna i livet!
 
Allmänt, Rensa | | Kommentera |

Tänk på barnen i Afrika

I detta hem kastar vi ingen mat. Maten är för mig en rätt stor utgift varje månad, även om jag lyckats kapa kostnaderna en hel del genom planering och storhandling.
Jag arbetar heltid för att föda min lilla familj. Jag armbågas vid grönsaksvågen och köar vid köttdisken för att få tag i de där råvarorna. Jag bär upp de där tunga kassarna för sex trappor så händerna tappar blodcirkulationen. Jag står vid spisen och lägger ner tid och omsorg för att vi ska äta en god och näringsrik middag. Att kasta bort mat är rent av respektlöst! 
 
Jag lagar middag varannan vardag, de övriga vardagarna äter vi rester. Smårester som inte räcker ens till en halv portion sparas ändå i en liten pyts i kylen. Det finns alltid en omelett som kan förgyllas med en matsked tacofärs, ett par strimlor bacon, en torr ostkant eller en halv tomat. Jag förlitar mig på mitt välutvecklade lukt- och smaksinne för att avgöra om en vara blivit dålig. Ibland får jag rycka in som mjölktestare åt Joel, då han inte är helt övertygad om att mjölken som "gått ut" för en vecka sen faktiskt går att dricka.
 
Enligt Naturvårdsverket slängs det ungefär 1,3 miljoner ton mat i Sverige varje år! Matsvinnet är en stor miljöbelastning, produktionen av maten som slängs motsvarar 3 procent av den totala utsläppen av växthusgaser i Sverige. För att inte tala om den etiska aspekten. Vi måste "tänka på barnen i Afrika", trots att vi inte kan skicka en halväten hamburgare tvärs över Atlanten. Men genom att göra bättre val och faktiskt äta upp det vi köper, kanske vi har råd att lägga en slant till någon organisation som hjälper de som har det sämre ställt.
 
 
Denna soppa var resultatet av en ovanligt lyckad kylskåpsrensning. Blomkål, morot och lök. Kokosgrädde, lite smulor av fetaost, salt, peppar och curry. Ringla över olivolja och strössa med ett gott flingsalt.
 
 
 
 
 
Upp