Som man sår får man skörda.
Under vintern har jag försökt att utbilda mig lite inom odling. Jag har lärt mig ord som frökultivering och avhärdning, jag har studerat tomatplantans trivseltemperatur och börjat förstå att det är skillnad på jord och jord. Odlingsintresset började gro redan i fjol och det tog ett år av mentala förberedelser innan jag faktiskt stod där med mina fröpåsar redo att ta ett steg närmare självförsörjning!
Jag hade bestämt mig för att välja ut fem grödor. Fem favoriter, såna som jag ofta äter. Det blev broccoli, blomkål, tomat, vitkål och purjolök. Som bonus tog jag en påse palsternacksfrön också.
Jag var pirrig och förväntansfull då jag kavlade upp ärmarna, tryckte ner lite jord i sålådan och försiktigt påtade ner ett par frön i varje fack. Med lätta duschar vattnade jag min sådd och stod sen så stolt och skådade det som skulle komma att bli en god skörd till sensommaren eller hösten. Eller när man nu ska kan börja skörda dom här grödorna. (Jag har lite kunskapsluckor som ännu behöver fyllas.) Det nästan vattnades i munnen då jag tänkte på all den goda coleslawen jag skulle veva ihop. Palsternackspuré och blomkålssoppa. Solvarma tomater i skivor med salt på frasigt fröknäcke.
Varje dag har jag vädrat locket på sålådan, jag har på bästa sätt försökt bidra med extra ljus och hållit jorden fuktig. Jag nästan jublade då det redan efter ett par dagar tittade upp några gröna stängler. Jag måste vara en mästerodlare! Det växte och växte, långa taniga rankor sköt i höjden flera millimeter om dagen.
"Hejda er lite" försökte jag. "Ni får inte ränna i väg innan ni blivit lite kraftigare."
De lyssnade inte.
Och se här bara.
Plantorna som jag vårdat så omsorgsfullt ligger som ett gäng sårade soldater i skyttegraven och kämpar för överlevnad. Hur ska jag rädda dem? Är hoppet ute?
Jag antar att den goda viljan inte räcker till alla gånger. Här krävs nog mer expertis. Jag tar tacksamt emot tips för hur jag ska lyckas med min odling. Jag vill ju ha min coleslaw!