Triathlon
Förra helgen deltog jag i Käringsund triathlon. Det främsta målet med tävlingen var att orka crawla de 750 metrarna som själva tävlingen inleds med. Jag har under sommaren tränat på crawlen genom att kolla teknikvideos på youtube och öva i såväl bassäng som öppet vatten. Jag tyckte mig göra framsteg och såg fram emot tävligen. I fjol simmade jag samma sträcka på 19.30 min. Jag var tredje sist upp ur vattnet, så jävla dåligt! Då paddlade jag mig fram i bröstsim och var totalt slut när det var dags att hoppa upp på cykeln.
Mitt andra mål var att överlag vara snabbare än fjolårstiden på 1h 32min.
På tävlingsdagen var vattentemperaturen 14,5 grader och jag fasade för att det påminde alltför mycket om fjolårets Vansbrosimning, då jag trodde jag skulle frysa ihjäl i älven. Men det var faktiskt inte så farligt! Jag hade bra flow hela vägen och kände att jag fick bra kraft i tagen efter sista bojen in mot stranden. Jag var i alla fall inte bland de sista förstod jag då jag sprang upp ur vattnet och började slita i dragkedjan på våtdräkten.
I depån hittade jag först inte cykeln, heh, och efter lite krångel med våtdräkten kunde jag trampa iväg på kalla fötter. De var verkligen stumma! Jag körde om några stycken på vägen och i vändningen efter 10 km blev jag själv omkörd. Jag tog rygg på personen i fråga och då vi kom till depån var jag snabbare i transition och kutade iväg före henne.
Fötterna var styva som tusan, det kändes som att springa på styltor. Jag hade liksom ingen känsel och hjärnan ville mer än kroppen, så jag höll allt för högt tempo till en början. Till sist hittade jag ett lagom tempo och lyckades dra om ett par till personer under vägen. På löpningens andra varv ökade jag lite och då jag kom i mål förstod jag att jag hade en riktigt bra tid!
Det visade sig att jag hade kapat fjolårstiden med ca 11 minuter. Till på köpet hamnade jag på pallplats!
Jag klarade båda mina mål och nu har jag siktet inställt på en ännu bättre tid nästa år. Kanske blir det någon tävling redan i vår?
Nu siktar jag först och främst på Kanonloppet, 19km, i oktober. Sen är det Öppet spår i mars.
På tävlingsdagen var vattentemperaturen 14,5 grader och jag fasade för att det påminde alltför mycket om fjolårets Vansbrosimning, då jag trodde jag skulle frysa ihjäl i älven. Men det var faktiskt inte så farligt! Jag hade bra flow hela vägen och kände att jag fick bra kraft i tagen efter sista bojen in mot stranden. Jag var i alla fall inte bland de sista förstod jag då jag sprang upp ur vattnet och började slita i dragkedjan på våtdräkten.
I depån hittade jag först inte cykeln, heh, och efter lite krångel med våtdräkten kunde jag trampa iväg på kalla fötter. De var verkligen stumma! Jag körde om några stycken på vägen och i vändningen efter 10 km blev jag själv omkörd. Jag tog rygg på personen i fråga och då vi kom till depån var jag snabbare i transition och kutade iväg före henne.
Fötterna var styva som tusan, det kändes som att springa på styltor. Jag hade liksom ingen känsel och hjärnan ville mer än kroppen, så jag höll allt för högt tempo till en början. Till sist hittade jag ett lagom tempo och lyckades dra om ett par till personer under vägen. På löpningens andra varv ökade jag lite och då jag kom i mål förstod jag att jag hade en riktigt bra tid!
Det visade sig att jag hade kapat fjolårstiden med ca 11 minuter. Till på köpet hamnade jag på pallplats!
Jag klarade båda mina mål och nu har jag siktet inställt på en ännu bättre tid nästa år. Kanske blir det någon tävling redan i vår?
Nu siktar jag först och främst på Kanonloppet, 19km, i oktober. Sen är det Öppet spår i mars.
