jeneli.blogg.se

För tredje året i rad var det dags för mig att inta startpositionen på stranden i Käringsund tillsammans med de andra deltagarna i Käringsund triathlon. Jag hade laddat med en halvliter rödbetsjuice om dagen i en vecka, lånat racercykel av Patrik L. och tränat rätt mycket på alla momenten. Känslan inför loppet var således bra, jag var redo, lagom nervös och målet var att slå fjolårstiden.

Jag blev lite nedslagen då jag på fredagen fick reda på att de dragit om simsträckan så att den blivit snäppet längre. Men då får jag simma snabbare istället, resonerade jag med mig själv. 

 

Det är härlig stämning i Käringsund dessa dagar. Många kända och okända människor, man hejar och pratar, peppar och önskar varann lycka till. Det är allt från gängliga ungdomar till medelålders herrar med ölbuk som deltar i evenemanget. Alla kan vara med och göra racet till sitt eget. Själva triathlonhelgen inleddes redan på fredagseftermiddagen då stafetten gick av stapeln. Jag och Johan åkte dit för att se då Mikaela och Johan från Goodtechs lag tävlade, samt Patrik H. från Crosskey. De gjorde alla en kanoninsats för sina lag!

 

 

 

Kl. 9.00 på lördagsmorgonen gick starten i sprintdistansen. Vi var totalt ett 50-tal triathleter som kastade oss i vattnet och inledde sprinten med den 750 m långa simningen. Det blåste på rätt friskt och jag fick ett par rejäla kallsupar. Dessutom var det trångt i början, ben som sparkades och armar som viftade. Jag hade ändå ett bra flow, vevade rytmiskt på och kände mig stark i armarna. När jag kom upp ur vattnet och fram till växlingsområdet förstod jag att jag haft bra fart på simningen. Fort av med våtdräkten, på med cykelskorna, kräkas lite havsvatten och sen trampa, trampa, trampa!

 

 

Jag är rätt stark i bena, så min taktik var att ge järnet på cyklingen. Tyvärr var jag rätt ensam längs vägen, det blåste friskt och jag gick ut lite väl långsamt. Någon enstaka körde jag om och då det var dags att svänga blev jag omkörd själv. Jag beslöt mig för att inte släppa cyklisten ur sikte och först då jag tog rygg på honom kände jag att jag dittills cyklat alldeles för återhållsamt. Jag trampade ur ordentligt sista sträckan av de totalt 20 km vi cyklade och hade en känsla av att ligga bra till då jag kom fram till växlingsområdet. Bytet gick bra, jag fick snabbt på löparskorna och benen var inte fullt så stumma som förra året, då det kändes som att springa på styltor.

 

 

Löpningen springer man två varv, en totalsträcka på 5 km. Efter första varvet var jag slut, jag förstod inte hur jag skulle orka springa ett varv till! Men så fick jag se Johan, Fredrika och lille Victor, Sven och Marianne stå och heja på mig. Jag ryckte åt mig en mugg sportdryck och tog en klunk. Jag slog bort alla tankar på att det var jobbigt ur huvudet och mitt i allt fick jag nya krafter! Andra varvet brukar normalt kännas lite lättare faktiskt, man kommer in i det där flowet igen. När målet närmade sig hade jag lite kvar att ge, jag ökade, min lilla hejjaklack ropade och skrek, jag höjde armarna till en segergest och blev omsprungen precis före målgång. Attans!

 

 

Jag klarade mitt mål. Min tid på 1:21:13 var 42 sekunder snabbare än ifjol och gav en fjärdeplacering! Speciellt nöjd är jag med simningen, som gick så galant! Jag är lite besviken över att jag inte gav mer på cyklingen, men överlag är jag nöjd med loppet.

Det som känns fint är också att ha sin egen triathloncaddy med sig. Johan har varit suverän, burit grejer, lastat cykel, hejat och uppmuntrat både före och under loppet. Sånt betyder så mycket, puss på dig!

 

Träningen inför nästa lopp, Öppet spår 2016, startar med backintervaller på tisdag.