Blomkålsröven

Häromdagen var vi på en cykeltur, jag, Patrik och Mikaela. Vi trampade från Solberget, förbi Önningeby. Vidare mot Godby och Emkarby. Ut mot Hammarland och tillbaks till stan. Sträckan blev 42 km och jag mindes tillbaka på våra cykelträningar då vi tränade inför Vätternrundan.
 
Sträckan är lite missvisande, eftersom Patrik startade appen redan hemifrån sig.
 
 
Mikaela och jag gjorde Halvklassikern i fjol. Vi började med Lidingöloppet 15 K i september 2012, skidade HalvVasan i februari 2013, cyklade HalvVättern i juni 2013 och avslutade med Vansbro halvsim i juli samma år.
Tjejklassikern var uteslutet, dels skulle utmaningen inte vara tillräcklig. Dessutom irriterar jag mig fruktansvärt på allt som är "Tjej-". Det känns för mycket "girl power", "vi mot dom", massa damer som samlas i tusental för att bevisa att dom också kan - fast inte lika långt, inte riktigt lika jobbigt, utan mer som ett roligt, rosa kalas där männen inte är bjudna.
Vi förstod också att vi behövde träna en hel del för att klara av en riktig Svensk klassiker och bestämde oss således för att köra på halva distanserna. Då skulle vi inte behöva träna ihjäl oss och vi skulle klara av att komma i mål utan att bli sist.
Att göra en halv klassiker har varit en fin upplevelse. Vi har sett mycket av norra Sveriges fina natur, vi har bott på mysiga vandrarhem, vi har kämpat och skrattat.
 
Men just cyklingen, HalvVättern, var en rätt jobbig upplevelse...
 
 
 
Det började ett par dagar innan avfärden. Jag hade drabbats av en rätt trist åkomma som låg som ett mörkt moln över de fina utsikterna till en trevlig cykling runt Vätterns stränder. Jag hade fått hemorrojder. Arsulsbölder. Blomkålsröv. Och det var inga små buketter, ska ni veta. De var som stora klasar runt hela dajmen. De var fruktansvärt ömma och blödde. Jag som hade svårt att sitta normalt på en stol, hur i helvete skulle jag klara av att gnida rumpan mot en sadel i 150 km?
 
Att Mikaelas bakdäck på cykeln hade legat för nära avgasröret under bilfärden till Motala, och fått brännhål och punka överskuggade inte krämporna. Och medan hon lämnade in cykeln på reparation strax innan start, sökte jag upp närmsta Baja Maja för att torka röven ren från blod och smörja upp de lila buketterna med salva.
 
När vi drog iväg var jag ändå förvånad över hur bra det kändes att cykla. Jag som trodde jag skulle få stå och trampa 150 km. Man sitter ju ändå mer på "framstjärten", så min rumpa var rätt förskonad från sadeln, samtidigt som jag hade vadderade cykelbyxor. Vi fick ändå lov att stanna vid varje återhämtningsstation, jag sprang in på Baja Majan, torkade och smörjde, åt en bananbit och drack vatten, hoppade upp på sadeln och fortsatte. 
 
Vi trampade i solsken, regn och blåst. Vi trampade i backar, uppför och nedför. Vi trampade längs lummiga skogar och stora vägar. Vi körde om och blev omkörda. Och kan ni tänkar er att det värsta var inte hemorrojderna! Det var händer och fötter som började domna. Det var ryggen som smärtade. Det var motvinden sista 50 kilometrarna och det var pinan den sista milen, då benen var stumma och jag helst hade velat kliva av. Som tur var, var vi förskonade från punkteringar och andra tråkigheter och vi såg möjligheten att klara oss i mål under 6 timmar, vilket skulle ge en medalj! Mikaela, med pannben som stål och fortfarande fräsch i ben och rumpa, såg chansen. "Vi åker förbi sista vätskestationen" skrek hon uppjagat i motvinden. Det var bara att försöka haka på, men aj, aj, vad jag plågades.

När vi kom i mål hade vi cyklat i 6 timmar och 20 minuter. Kanske, kanske hade vi lyckats få medalj om jag bara inte hade haft en blomkålsröv...
Allmänt, träning och hälsa | Halvklassikern, träna, cykla, Hemorrojder | |
Upp