Tonårsmorsa
Mitt lilla barn har blivit ett väldigt stort barn. I takt med att han växer är det andra saker som krymper. Igår fick vi handla kläder på herravdelningen och genast kostar det mer. Han pimplar mjölk som en utsvulten kalv och när jag följer anvisningarna på paketet då jag kokar ris är det 4 portionerstabellen som gäller.
Häromdagen fick vi hem ett brev från församlingen, dags för konfirmation. Inte var det länge sedan vi stod i kyrkan och ungen döptes i faderns, sonens och den helige andens namn. Nu ska han snart tåga fram i vit alba och sjunga psalmer med sprucken målbrottsröst innan han får den första nattvarden.
I takt med att han blir äldre växer också det egna ansvaret. Jag har helt enkelt inte lika mycket att säga till om längre. Det gäller att välja sina strider och bara lägga in veto i de allra viktigaste frågorna. Han är ändå en förståndig ungdom och de misstag han gör lär han sig förhoppningsvis någonting av.
Oftast är han trevlig, det är han. Och artig. Men tidiga morgnar gäller det att göra sig osynlig, inte prata mer än absolut nödvändigt, inte ställa några "dumma" frågor eller begära någon form av insats som kräver mer än vad han klarar av just då (äta frukost, klä på sig, cykla till skolan).
Även umgänget oss emellan minskar, han har sina kompisar, datorn och hänger på Uncan. Men vi har en del gemensamma intressen. Vi surfar ihop. Vi brukar boxas här hemma och ge varann styrkeutmaningar. Vi kollar ett avsnitt av någon serie ser en film. Ibland strider vi så stickorna yr, men ofta skrattar vi så magmusklerna krampar.
Jag har aldrig velat hålla honom liten, eller ängslats åt att "tiden går så fort". Tvärtom. Jag har alltid sett fram emot att få upptäcka hurdan människa han kommer formas till och jag gläds åt att se att han blivit en vettig ungdom. Klipsk, social, rolig, diskussionsvillig, argumentationsrik, handlingskraftig, lättlärd och framåt.
