Så nära, men ändå långt ifrån.
2015 fattade FN beslut om nya globala mål för hållbar utveckling som ska gälla alla länder. Kärnan i de nya utvecklingsmålen ligger i att utrota fattigdom, svält och att säkerställa en hållbar utveckling före 2030. Genom mål gällande hållbar tillväxt och användning av naturresurser, jämlikhet, utbildning, hälsa, fred utvecklingsarbete ska vi tillsammans bidra till en jämlik och trygg värld.
Den här veckan har vi temadagar i skolan som rör dessa mål och plötsligt blev de mer angelägna än någonsin då den trygga världen vi ska sträva mot skakades av terrordådet i Stockholm i fredags.
Terror. Smaka på ordet. Det vibrerar. Det borde få musklerna i kroppen att spännas och ansiktet att förvridas i skräck, men jag sover fortfarande tryggt om natten. Kanske är det naivt, men mest av allt är jag rädd för hatet. Hat som föder hat. Hat som grundar sig i rädsla och vi människor är så rädda för varandra att vi inte vågar möta olikheterna. Vi är det enda djuret på jorden som inte har några naturliga fiender, istället dödar vi varandra. Vi föds i samhällen där vi lär oss att skilja på mig och dig. Svarta och vita. Kvinnor och män. Vi är alla av en och samma ras och trots att vi kan kommunicera och kallas intelligenta, lyckas vi inte komma överens.
Flera hundra miljoner människor lider av svält och mitt i allt kaos ter det sig som ett litet problem. För vi väljer att hata och döda, kriga och slåss. Vi vill ha makt och tvekar inte att offra varandra för att få rätt.
Så vad ska vi göra? Ska vi isolera oss från varandra? Ska vi av rädsla stänga våra gränser och skapa ett samhälle där vi begränsar oss själva? Där vi begränsar möjligheten att upptäcka den fantastiska värld vi lever i.
Sexton ögonpar mötte mig i morse, medvetna om det fruktansvärda som hänt. Jag frågade eleverna om de var rädda. De skakade på sina huvuden. För trots att terrorn aldrig varit så nära sover de fortfarande tryggt om natten.
