jeneli.blogg.se

Det är lustigt med en del folk. Många blir nämnligen väldigt provocerade av att man väljer den hälsosamma maten och att man tackar nej till godsaker och kaffebröd. Det är nästan så att jag undviker att berätta om mina matvanor för att jag inte orkar försvara mina val jämt och ständigt. 

 

Det finns martyrtypen:

"Ja... du är duktig du" suckas det då bullfatet står uppdukat och jag tackar nej, medan personen i fråga sträcker sig efter en kanelis med lite skuldmedveten blick. Mår lite dåligt över sig själv: "Jag vet att jag också borde låta bli, men..."

Inte är det att vara duktig då man väljer bort fikabrödet, det handlar ju om att man vet vad man själv mår bra av. Jag vet att jag inte kan äta en bulle, utan att trigga igång suget efter sju till. Jag vill inte äta bullen för att lätta på någon annas dåliga samvete. 

 

En annan är övertalaren:

"Nämen, ta nuuu! Smaka!" Övertalaren viftar med en skål med kokosbollar framför näsan på en. Man tackar bestämt nej för fjärde gången och till sist ger övertalaren upp. "Ja, jag ska ha en i alla fall. Man måste leva också! Unna sig lite!"

Jag vill inte leva med att plågas av sockerberoende, gå igenom skåpen med vild blick vareviga kväll. Eller känna mig svullen och gå runt och vara grinig över det. Jag vill leva med en sund och frisk kropp och unnar mig hellre på andra sätt. Sen får folk tycka att jag är präktig om de vill det!

 

Det finns hånaren:

"Vad är det där för hokus-pokus? Det är väl nån sån där ny bokstavskombination. ABQH, XYH5, hähä. Nä, riktig mat ska det vara! Hemvetesmörgås, potatis, kalops och wienerbröd!"

Till hånarens försvar kan man ju säga att hen helt enkelt inte har kunskapen om vad riktig mat är. Och visst finns det namn och bokstavskombinationer på de här trendiga dieterna, men faktum är att ingen kände till begreppet husmanskost på den paleotiska tiden. 

 

Till sist har vi familjen och vännerna...

... som accepterar att man inte äter precis vad som helst. Så att man tryggt kan vispa ihop sina specialgrejer utan att någon börjar höja på ögonbrynen, fnysa eller må dåligt över sin tallrik med pommes. Och jag kan erkänna, ibland har jag ett uns av hånaren i mig över andras matvanor. Jag kan också försöka övertala folk i min närhet till att smaka på mina kokosplättar. Men aldrig nånsin känner jag att jag "borde låta bli" att äta en hälsosam och naturlig kost.