Ett hundliv

Att ha semester är inte härligt bara för oss människor. Även hundarna njuter av de lediga dagarna tillsammans med husse och matte. 
 
 
Då vi bor i stan brukar vi packa aktivitetsväskan på morgonen. I den lägger vi frisbeen och dummyn och knallar först iväg till Bästis, hundrastgården i Västernäs. Där jagar Luna efter frisbeen medan Nemo roar sig med att "läsa morgontidningen", m a o tuffa runt på korta ben med nosen i marken och skvätta på alla buskar. Vidare går vi en runda ner mot fiskehamnen där Luna får simma efter dummyn. Här brukar Nemo beta. Han springer omgående till en speciell grästuva där det finns långa, breda strån att knapra på.
 
 
Ibland hänger Luna med på träningspass. Jag, Mikaela och Patrik brukar köra intervaller vid Baltichallen. Luna springer lös med oss runt i spåret och tar en paus medan vi kör styrka med kettlebells och hantlar. 
 
 
Givetvis firade vi självstyrelsedagen den 9 juni. Nemo och Johan tittar på paraden som går längs Torggatan. 
 
 
Luna hade också några härliga sommardagar med sin syster Akaja och mamma Sess. Har svalkar sig gänget på badstranden vid Öra.
 
 
Ibland vilar vi också och då vill Luna helst kura ihop sig på någon människa i soffan.
 
 
 
När människorna är lata och tråkiga kan man roa sig med att leka tittut. Luna sitter i soffan på andra sidan fönstret.
 
 
Givetvis hänger hundarna med när det är surf. Det är härligt att springa på stranden, knapra tång och rulla sig i fågelskit! Eller bara sola sig på filten och stjäla några Mariekex ur strandbagen.
 
 
Även hundar behöver göra lite mer tråkiga saker. Som att besöka tandläkaren, till exempel. Men Nemo gillar uppmärksamheten han får då han går till doktorn. Även om han var några tänder fattigare då han skrevs ut...
 
 
 
 
 
Allmänt | | Kommentera |

Eftermiddagssurf

Då Johan ringde från Eckerö hörde jag direkt på rösten att han hade goda nyheter.
"Jag kör precis förbi Käringsund, idag blir det surf!"
Då man passerar Käringsund kan man få en bra skymt av havet utanför mellan kobbarna och på så sätt avgöra om det är värt att åka vidare på den skumpiga, smala och slingriga vägen ner till Röklobb - the ultimate surfställe! Jag och Joel tog med oss hundarna i bilen och slirade in via S Market för att handla vindruvor och Mariekex (obligatoriskt). 40 minuter senare kånkade vi ner våra kitar, brädor och dräkter nedför den slingriga stigen mot stranden.
 
 
 
Det blåste rätt hårt i mitt tycke och efter ett långt surfuppehåll var jag lite ringrostig. När det blåser på bra är det lätt hänt att man åker för snabbt över en våg och på så sätt får ett ofrivilligt hopp, vilket gör att man tappar balansen litegrann. Det var precis det som hände mig och jag ryckte i misstag till i bommen, själva styrhandtaget. Kiten fick kraft och drog iväg så jag slets upp ur vattnet, åkte som en projektil genom luften ett par sekunder innan kiten dök och jag med fasa såg vattenytan åter närma sig.
"Det här kommer göra ont" hann jag tänka. Kraschen slog luften ur lungorna på mig och huvudet fick sig en törn. 
 
 
Lite omtumlad, men levande, började jag spana efter brädan. Efter en krasch ligger den oftast några meter bakom dig och då måste man kryssa upp mot vinden liggandes i vattnet för att nå den. Det kallas att bodydragga då du släpar dig fram i vattnet utan bräda. Ibland surfar en hjälpsam kompis förbi, plockar upp brädan och kastar fram den åt en. 
 
 
Jag drog några repor till, men bestämde mig snart för att ge upp för dagen. Ibland finns inte rätta känslan, helt enkelt. Jag tycker mer om då det blåser lagom och jag har bättre kontroll. Det är väl en fråga om erfarenhet, antar jag. Större delen av gänget var lyriska över de goda förhållandena som rådde!
 
 
Jag hängde med hundarna istället.
 
 
 
 
Allmänt | | En kommentar |

Beverly Hills 90210

I morse gick jag ner till förrådet för att söka lite sytråd. Istället hittade jag mitt gamla smyckeskrin, ett sånt där man öppnar och så snurrar en liten ballerina runt till en pling-plong-melodi. Inuti hittade jag en massa gamla broscher, örhängen i form av nappar, armband, hårspännen och en liten berlock som man kan öppna och fästa ett fotografi på någon kär person. Jag hade inte satt dit någon bild på mamma, pappa, bästa vännen eller en pojkvän. Nä, i berlocken fanns en bild på Ian Ziering från Beverly Hills 90210! Förmodligen urklippt ur någon Okeytidning. 
Ni andra, ni kanske var kära i den ödmjuke och vänlige "Jason" eller "Luke", mystisk och het. Men jag, jag föll för den självgode stekaren "Steve". Beverly Hills var mitt abosluta favoritprogram på 90-talet. Jag hade VHS kassetter där jag bandat in avsnitt och skrivit på etiketten FÅR ABSOLUT INTE ÖVERSPELAS! När jag sen laddade videon, mös ner i soffan och rös av välbehag då den käcka thememelodin satte igång fick jag en obehaglig överraskning. Mitt i allt blev bilden först svart och där sprang sen mitt i allt Indiana Jones undan rullande stenar stora som hus och letade efter någon fördömd skatt. De började pysa ur mina öron av ilska och jag vet inte, men kanske det sveket som fick mig att hälla peppar i ögonen på Jonas ett par dagar senare.
 
 
 
Den lilla ballerinan finns inte kvar och pling-plong-melodin var bara några random pling och plong.
 
 
Där är han, "Steve", i spräcklig skjorta och krusigt hår. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Upp