Årets... 2016

I morgon är det sista dagen på 2016 och vid tolvslaget kanske några skålar för det gångna året som fantastiskt och lyckat. Vissa höjer glasen och drar en lättnadens suck övar att det äntligen är slut på ett satans skitår. Hur som helst brukar man ju summera året som gått och så gör även jag.
 
Årets framgångar
Trots den relativt snöfattiga vintern lyckades jag i träningssyfte gnida runt i Jomalas konstspår dryga 300 km. Att skida mellan Sälen och Mora i februari gick som en dans och jag gled in under den så kända skylten på 07:41:24. 
Hela sommaren tränade jag som ett djur inför den olympiska distansen i Käringsund triathlon. Jag vann min klass på fina 02:43:57 och klarade med råge mitt uppsatta mål som var under tre timmar. Biljetten till Escape from Alcatraz skänkte jag bort och ska jag ge något nyårslöfte blir det att nästa år, om jag vinner, anta den utmaningen!
 
 
 
Årets köp
Att träna hårt är viktigt, men man skördar inga medaljer i triathlon utan rätt utrustning. I juni levererades min nya cykel, Gula faran, och vi blev snabbt bästisar längs de åländska vägarna. 
 
 
Årets fester
Linda och jag firade våra sammanlagda 70 jordsnurr då vi i bastkjol och lei välkomnade våra bästa vänner till ett luauparty. Limbon kändes i låren dagen efter, likaså baksmällan. Eller ja, den satt ju i huvudet mest.
 
 
Årets äventyr
Aktivitetssemestern börjar bli en tradition för mig och Mikaela. I år valde vi att cykla och paddla i min födelsekommun Kumlinge. 2017 kanske vi vidgar vyerna och drar till landet i väster. Eller öster?
 
 
 
Årets konserter
Kan man jämföra Jon Henrik Fjällgren och Coldplay? Det är som att ställa David och Goliat mot varandra. Och vi vet ju vem som vann den kampen. För jag måste säga att känslorna som väcktes i mig då ett fullsatt Friends arena skrålade till Coldplays Fix you nästan bleknade i jämförelse då den lille samisk-colombianen öppnade munnen och lät jojken studsa mot väggarna i Jomala kyrka, rakt in i hjärtat på mig.
 
 
 
Årets nya
Under sommaren började jag botanisera i naturens skafferi och blev en riktig örtfröken. Jag traskade runt i nejden med min lilla korg, plockade ätbara växter och örter, lagade saft och kokade te. 
När min teve skottskadades så allvarligt att den inte gick att rädda, fick jag plötsligt tid till nya intressen. Jag började med handlettering och snöade in mig totalt! Mitt halvdöda instakonto fick liv och blev vigt åt handskriftens ädla konst. Nu under jullovet tog jag det hela ett steg längre och började med pyrografi - bränna på trä.
 
 
 
Årets snopna
Mitt barn fyllde 15, fick moppe, konfirmerade sig och skaffade flickvän. I alldeles för rask takt förvandlas han från ett behövande barn till en självständig vuxen människa, medan jag snopet står och ser på och försöker dra lite i bromsen.
 
 
 
 
Årets modiga
Jag skrev för första gången en essä och skickade in till en tävlig. Jag insåg att essäformen nog inte är min grej riktigt och dammade istället av min inte ens trekvartsfärdiga roman, skickade ett utkast till mamma och fick fin feedback. Sen dess har den legat i sin dokumentmapp och väntat på att bli färdigställd.
Nä, jag får nog aldrig Nobelpriset i litteratur, som jag drömde om då jag var blott en tioåring med utstående framtänder. 
 
Årets sorg
"Du är min unge" sa Farmor.
"Och du är min gumma" sa jag.
Som Alfred och Emil. Som Skorpan och Jonatan. Så var vi. Och om det finns ett Nangijala så hoppas jag att vi träffas där en dag. Då ska vi tvätta mattor med tallsåpa. Vi ska spela Maja vid köksbordet och äta smörgås med stora klickar smör och sirap. Jag ska lyssna på dina fräcka historier och se hur du börjar guppa där på stolen i en återhållsam skrattattack. Nej, Kumlinge blir aldrig som det varit och nästa gång jag kör vägen förbi Småtalls blir det svårt att inte hålla utkik efter min glada gumma bland rosorna i den lilla trädgården.

 
 
 
 
 
 
Allmänt | | Kommentera |

Så här är gott att leva.

Julaftonen firades med en brokig skara människor, sådär brokig som en modern familj kan vara. Veganer och köttätare, ex, nya gemål och bångstyriga hundar trängdes på 63 kvadrat. Alla lyckades ändå hålla sams och det blev en fin afton som avslutades med att jag, med GT:ns stärkta självförtroende, klippte håret på brorsan medan de övriga stod i påklädda hallen och trampade för att inte missa midnattsmässan. 
 
Efter ett hejdundrande juldagspartaj hos Gustrikssons drog vi ut till lugnet i Eckerö. Här går jag omkring precis som jag är skapt. Med stickiga armhålor och håret som är platt i bakhuvudet av kudden välkomnar jag morgonen utan att tvinga på mig byglar och masker.
 
 
Efter frukost går vi ut i skogen, släpper lös hundarna och ser solen flämtande gå upp mellan tallarna. Korparna och kråkorna skriker ilsket ovanför våra huvuden. Örnen lyfter majestätiskt sina vingar och lämnar mårdhundskadavret han käkat till frukost. Svävar sen ovanför våra huvuden medan varma strålar färgar honom röd.
 
 
Långa, lediga dagar väcker skaparlusten som legat i träda. Igår plockade Johan fram sin brännpenna och pyrografi blev det nya sökordet på Pinterest och Youtube. 
 
 
Sent i går kväll när Urd vrålade som värst utanför och släckte ljusen i övriga delar av Åland, var det lilla snickeriet i Marby backen upplyst. Där stod Johan och byggde på sin surfbräda, medan jag svedde björkstammar på plywood. Käkarna börjar mjukna och axlarna sänks ett par centimeter för varje dag. Så här är gott att leva.

 
 
 
 
 
 
 
Allmänt | | Kommentera |

En julsaga

Usch. Sista veckorna har varit tuffa och säga vad ni vill om lärares långa ledigheter och lov, men ni vet inte hur vi sliter. Nej, vi jobbar inte halva dagar. Faktum är att så här i slutet på året jobbar vi i princip dygnet runt! Utan överdrift. Idag, efter att vi skickat ungarna på jullov och satt helt utsjasade i lärarrummet, undrade en kollega om det finns någon annan yrkesgrupp som är så totalt utarbetad då vintersemestern kommer att man inte hade klarat EN. DAG. TILL.
 
Pga denna terminsavslutningsoverloadavarbete har jag varit på rätt stingsligt humör, vilket har drabbat närmast sörjande i hemmet. Call me Ebeneezer Scrooge. Sur och inåtvänd. Tillbakadragen och bitter. Arg över min egen och alla andras existens. 
 
När jag ikväll satte mig i bilen för att handla förnödenheter inför julaftonen kände jag på mig hur irriterad jag skulle bli över alla människor som skulle befinna sig på samma ställe som jag. Jag riktigt vässade armbågarna och stålsatte mig inför trängseln framför vågarna vid grönsaksdisken på Kantarellen. När jag parkerat bilen och skuffade kundvagnen mot ingången satt det en tiggare där. Inlindad i filtar med en knycklig dryckesmugg från den lokala hamburgerkedjan bredvid sig. Hon lade händerna i luciafattning mot bröstet, tittade på mig med vädjande blick och jag kände hur jag blev mjuk i hela kroppen. Axlarna sjönk och rynkan mellan ögonbrynen slätades ut. Jag grävde i fickan efter mynt, hittade 2,25 euro som jag släppte ner i muggen. "God jul" sa jag med darrande haka och tårar i blick och styrde kosan mot den välfyllda butiken, med mitt ehm... välfyllda bankkort. Hur blir hennes jul? Vad ska hon servera sina fyra barn på julafton? Ska jag köpa något i matväg åt henne? Ja, jag kände mig så full av omsorg och generositet så jag gjorde det enda rätta. Jag avklarde min handling, packade in varorna i bilen och greppade plastpåsen med Johans tre par fulaste byxor som låg i trunken och som jag ämnat föra till Emmaus någongång.

 Jag pickade henne på axeln.
"Har du en man?"
Ja, det hade hon. Jag öppnade påsen och visade innehållet. Ett par läderbyxor anno -94. Ett par beige, randiga Blend-jeans, bootcut. Och ett par kostymbyxor, kritstrecks. 
"Finbyxor" sa jag och gnuggade byxtyget mellan tummen och pekfingret. "Till julafton."
Jag medger att jag var glad över att bli av med brallpåsen. Jag slapp ta omvägen förbi Emmaus och jag hade på ett enkelt, egotrippat sätt fått en dopaminhöjning av min egen frikostighet. För jag vet inte om hon blev glad på riktigt, om byxorna var i rätt storlek eller om hennes man faktiskt känner sig bekväm i skinnbrallor, men hon tackade så härtligt. 
 
Men som den gamle Scrooge vaknade jag upp ur min bitterhet och självömkan. Jag slipper tigga. Jag kan föda mitt barn, köpa honom en fin julklapp och äta mig mätt på Björns utvalda skinka, ekologisk brysselkål och finaste Sergiovinet. Som jag redan smakar på, för det är jullov och här tar denna julesaga slut. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Upp