Dagens...

 ... sms.
Gula faran har anlänt! Eventuell hämtning i morgon eftermiddag.
 
 
... svettigaste.
Förenade arbete med motion då jag sprang runt omkring i Mariehamn för att knäppa bilder till fotoorienteringen jag ska ha med eleverna på torsdag. Termometern visade 26 grader, så det var minst sagt svettigt. Fick ta mig en drickapaus på Mariebad för att inte förgås.
 
 
... ustkällning.
En skrattmås som låg och ruvade på sitt prickiga, lilla ägg mitt på gruset vid Sjökvarteret skrek hotfullt åt mig då jag sprang förbi.
 
... tänkvärda.
"Inser du att jag går med samma kläder på mig som jag hade i SEXAN?!"
(Han skulle bara veta att jag fortfarande använder samma trosor från när jag typ gick i sexan...)
 
... snopna.
Inte ett enda par av de där slattriga trosorna var rena. Fick vaska upp i handfatet och hänga på tork över elementet tills i morrn. 
 
... bak.
Granola och hasselnötsmjölsskorpor. Farligt gott!
 
 
... ångest.
Betygsskrivningen ligger som en tung, blöt yllefilt över mina axlar. Jag hittar på tusen andra viktigare saker att göra. Som att torka ur kylskåpet lite, sopa upp smulor under köksskåpen och skriva det här inlägget.
 
 
 
Allmänt, träning och hälsa | | Kommentera |

Snickaren och hans hund

Killarna på bilden är ett fint team. De jobbar tillsammans alla dagar i sitt lilla snickeri och kompletterar varandra väldigt bra. Johan sköter produktionen och Nemo står för kundkontakten. 
På fritiden hänger de på stranden, jagar rådjur och mårdhundar i skogen eller tar en tur med båten. Ja, de gör allt tillsammans, snickaren och hans hund!
 
 
Sådan husse, sådan hund brukar man ju säga, och visst finns det likheter dem emellan. Rent utseendemässigt är det ju fantastiskt hur bra de två rödlätta lurvbollarna passar ihop! De är båda sociala och har lätt för att ta kontakt med både människor och hundar (undantag pudlar). Johan är Arga snickarens motsats, hos honom vilar inga bekymmer. Det mesta är möjligt och går att lösa oavsett om det gäller arbete eller något privat.

 
Tänk så passligt att de även delar födelsedag. Stort grattis till min fina snickare och hans hund!
 
 
 
 
 
 
Allmänt | | Kommentera |

Att släppa taget

Han skulle snart fylla fyra år och jag hade just monterat loss stödhjulen från hans blåa, lilla cykel. De var mest i vägen, körde fast i gruset och fick cykeln att vippa åt sidan.
"Jag virr ha bort stödhjurrren!" skorrade han bestämt. För bestämd, det var han. Och envis. 
Sen gick vi ut och han hoppade upp på cykeln medan jag höll i pakethållaren.
"Hårr i mej!" befallde han och det gjorde jag.
Han trampade, jag sprang.
"Du hårrer värr i?" ropade han och svängde på huvudet så att styret åkte åt samma håll och så låg han i backen. Han grät och var arg, trodde att jag släppt taget. Lite tröst och så var det upp på sadeln igen. Den här gången gick det bättre, han höll blicken framåt och när jag kände att han höll balansen så släppte jag pakethållaren. 
"Du hårrer värr i?" skrek han igen och "Jaa!" skrek jag tillbaka. När jag sprang upp sidledes med cykeln blev han först så förvånad att jag trodde han skulle ramla igen. Men när han insåg att han cyklade helt själv fick lyckan och stoltheten honom att trampa vidare.
 
Nu ska han snart fylla femton. Han har väl vuxit nästan en meter sedan den där dagen och behärskar nu alla språkljuden, även om rösten emellanåt gör lite ofrivilliga glissandon. Nu behövs ingen mamma som håller i då han strax ska börja övningsköra för moppekortet. Hon får stå på sidan och lita på att han kör försiktigt och håller blicken på vägen. 
 
 
 
Upp