Vintersvält och örtdöden.

Högsommarhettan dallrar och syrsorna kvillrar längs vägrenen där vi kommer cyklandes, jag och min hund. Det är lätt att vaggas in i trygghet med värmen som omger oss nu under sommaren. Men vi vet att det kommer en kall vinter och sämre tider. Vi vet att vi behöver samla föda nu, medan naturen erbjuder en uppsjö råvaror i sitt enorma skafferi. 
 
Vi har cyklat ett par kilometer när vi hittar kvällens första fynd. Ett helt parti svinmålla, bara att ta för sig. Alldeles gratis! När höststormarna rasar utanför dörren ska jag sitta och sörpla varm mållesoppa och tänka på de svältande stackarna som låg på stranden och latade sig medan jag provianterade.
 
 
Hinken skramlar på styrstången och plastkassen som jag just fyllt med ett par kilo svinmålla studsar mot ekrarna när vi tar oss längs östra stranden. Jag ser med besvikelse att älggräset blommat ut. Jag var för sent ute! Sådana saker får inte hända, det kan vara frågan om liv eller död när man sitter där på svältgränsen i vinter. Nåja, rölleka och kirskål finns det gott om. Rallarrosens blad går att plocka ännu och blåbärshinken blir fylld innan vi beger oss hemåt.
 
Väl hemma uppdagades ett fatalt misstag. Ett misstag som hade kunnat bli slutet på denna solskenshistoria om Örtfröken och hennes trofasta labrador. Det visade sig att jag förväxlat kirskålen med den dödligt giftiga sprängörten! När skräcken och paniken lagt sig, hivade jag illa kvickt ut den lömska dubbelgångaren och tackade den virtuella floran som räddat mig från att dö örtdöden.
 
 
 
 
 
 
 
Allmänt, mat | proviant, svinmålla, rallarros, sprängört, örtdöden | | Kommentera |

Simma till Kuba? Nä, en annan dag.

Att simma är nog det tråkigaste momentet när det gäller triathlonträning. Hela proceduren är liksom lite jobbig: dra på sig våtdräkt, bli blöt, kravla runt i grumligt vatten, tampas med vågor som skvalpar och ger en och annan kallsup, kränga av sig våtdräkt, hänga på tork etc etc. Dessutom går det långsamt att simma jämfört med de andra grenarna. Ja, det känns snarare tuffare mentalt än fysiskt att ta sig igenom ett simpass. 
 
Med det i åtanke kan jag inte nog beundra Diana Nyad - kvinnan som vid 64 års ålder simmade från Kuba till Florida. Det var ingen enkel match att simma de 180 kilometrarna och det krävdes fem försök innan Diana äntligen nådde sitt mål och kunde stappla i land på stranden i Key West. I 53 timmar hade hon skvalpat runt bland brännmaneter, hajar, starka strömmar och stora vågor. När Diana mötte folkets jubel där på stranden en tidig augustimorgon 2013 var hon i princip halvdöd av utmattning och hon hade tre meddelanden att framföra: 
 
"Never ever give up."
"You´re never to old to chase your dream."
och
"It looks like a solitary sport, but it takes a team."
 
Nä, jag ska inte klaga. Jag simmar i trygga vatten, mina simpass varar ca 40 minuter och jag har en fin, ny våtdräkt som bär mig (Diana simmade i simdräkt). De tre meddelandena ska jag stoppa inanför simmössan och ha som motivation när det känns tufft. Något direkt team har jag förstås inte, men Luna ger gärna pussar och beröm.
 
 
Allmänt, träning och hälsa | Diana Nyad, simma | | Kommentera |

Drömkåken - ett fängelse?

Jag tycker att Benita M-E slår huvudet på spiken i sin ledare i dagens Ålandstidningen. Hon ställer sig frågan om det faktiskt är värt att jobba halvt ihjäl sig för att ha ett fint hus.
 
Jag och Johan brukar ofta undra: HUR HAR FOLK RÅD? Jag har haft fast jobb i tio år, Johan har arbetat ännu längre och allt vi "hade råd" med (fick låna pengar till) var en tvåa på 63 kvm, respektive ett renoveringsobjekt från 70-talet. När sen 20-åringar börjar slå upp sina fläskiga palats på attraktiva sjötomter börjar faktiskt tvivlet och ja, avundsjukan pocka på.
Vi har kommit fram till att de antingen:
 
a) Har rika föräldrar
b) Faktiskt inte har råd
 
Och här kommer Benitas ledare in i bilden. Hon menar att en del skuldsätter sig upp till tänderna för att bygga sina häftiga hus och därmed tvingas jobba så mycket att de aldrig har möjlighet att njuta av det.
Själv tänker jag att lediga stunder, helger och semestrar är en del kanske fast där. Drömkåken får en ny betydelse, där kåken står för fängelse. Med topplån och en ansträngd ekonomi blir möjligheten att t ex åka på en resa lika med noll. Med det i åtanke försvinner min avundsjuka lite grann. Inte har jag det så hävt ställt, men jag har åtminstone råd att ibland röra mig utanför hemmets fyra väggar.
 
Flera av mina vänner har fina hus. De är 30-40+, har fasta jobb och bra löner. De är ansvarsfulla människor som jag antar är medvetna om vilka kostnader ett hus medför. Det jag ifrågasätter är alltså hur unga människor, som just klivit in i arbetslivet, kan ha samma möjlighet. 
 
Upplys mig gärna.
 
 
Upp