Käringsund triathlon 2016

 När jag tittade ut genom fönstret tidigt på lördagsmorgonen och såg björkarna ligga i sidled utmed gräsmattan började jag nästan misströsta. Målet att ta mig genom den olympiska distansen i Käringsund triathlon under tre timmar kändes svåråtkomligt, då jag misstänkte att simning och cykling skulle bli en kamp mot vågor och motvind. Jag hade satsat för mycket på träning, såväl fysisk som mental, för att låta mig nedslås och bestämde mig för att göra mitt bästa, köra mitt eget race och att ändå hålla målet i sikte.
 
Simningen gick helt okej ändå, med en del kallsupar och dålig sikt pga immiga glasögon. Under cyklingen kände jag mig stark och pigg och jag visste att jag hade cyklat bra då jag växlade om till löparskorna. Löpningen tycker jag är den tyngsta av grenarna. Benen är trötta efter cyklingen, fötterna är lätt bortdomnade och viljan är oftast starkare än förmågan. Att koppla bort tankarna på hur jobbigt det är att springa gör jag genom att räkna och flytta ett föremål mellan händerna på vart tionde steg. 
 
När jag närmade mig målet lade jag in en slutspurt och det första jag frågade Johan, som stod och väntade på mig vid målgången, var vad klockan var. Med jubel och glädje kunde jag konstatera att jag gjort en tid en bra bit under tre timmar! 2:43:57 blev sluttiden och med den vann jag min klass och blev totalt fjärde dam. 
 
 
 
Ett viktigt och svårt beslut återstod ändå då jag gick upp på "prispallen" för att inkassera en trevlig sponsorgåva - skulle jag anta erbjudandet om en fribiljett till Escape from Alcatraz? Visst vore det häftigt att simma från Alcatraz till San Fransisco, men knappast en angenäm upplevelse i det kalla och strömma vattnet. Att cyklingen är en tremilsplåga och löpningen går över branta kullar var kanske det som, tillsammans med den ekonomiska delen, gjorde att jag fattade beslutet om att ge min biljett till tvåan i min klass. 
 
Lite fegt, jag vet, men jag var så nöjd över min prestation på hemmaplan och framför allt att jag vann över min största fiende - mig själv och mitt emellanåt klena psyke!
Tack till alla som kom och hejade såväl på plats som virtuellt i lördags. Det finns alltid lite extra att ge när man har god support! 
 
 
Allmänt | | Kommentera |

Att vilja vara bäst.

Jag minns ett kvartssamtal, som det hette på den tiden, jag hade i skolan. Kanske jag gick i trean. Det kan till och med vara så att det var mamma som själv gick på mitt kvartssamtal, för när jag gick i lågstadiet var det oftast lärare och föräldrar som diskuterade skolgången, medan eleven satt hemma och bet på naglarna av nervositet. Hur mycket skäll skulle man få när mamma kom hem?
Ja, jag var väl lite "ful i mun" (det stod att läsa i mitt omdöme) och inte var jag helt schysst mot klasskamraterna alla gånger. Men det jag minns bäst efter nämnda kvartssamtal var lärarens kritik om att jag "alltid ville vara bäst". 
 
Med OS som pågår för fullt i Rio kan man undra på vad det är för fel i att vilja vara bäst. Vad skulle Usain Bolt befinna sig nu om han inte hade viljan att bli snabbast i världen? Inte skulle han springa inför en jublande OS-publik på João Havelange Stadium. Istället kanske han skulle traska runt i Kingston iförd batiktischa och ruttna tänder medan han krängde gräs till turister. Bara för att hans lärare sagt att det var fult att vilja vara bäst.
 
Jag kan rapa upp fler exempel, men jag tror ni fattar min poäng. Att satsa, att vilja lyckas, att nå framgång och bli bäst på någonting - varför är det fel? Jag tänker aldrig någonsin ge någon av mina tävlingsinriktade elever kritik för sin starka vilja. De ska uppmuntras i sin strävan, men lära sig att aldrig trycka ner någon annan för att framställa sig själv i god dager. De ska få fira sina framgångar, men påminnas om att det finns någonting som heter ödmjukhet. De ska helst inte vara så fula i mun, men att vräka ur sig någon svordom i ren frustration kan jag ha full förståelse för! 
 
 
 
 
Allmänt | | Kommentera |

Det senaste

Så kunde vi bocka av sommarens sista stora happening - Linas och Daniels bröllop i Pargas.
Det är alltid kul att få äran att bli bjuden på bröllop, trots att man innan får brottas med det jobbiga valet av kläder veckan innan. Jag kan inte hjälpa att undra hur då bruden i all sin dar lyckas bestämma sig för en klänning. Jag skulle börja hyperventilera strax efter att jag klivit in i en sån där bröllopsbutik, där det vita fluffet hänger på rad, av ren ångest inför att göra ett sånt viktigt val. 
Ungefär som när man ska välja tapeter till sovrummet. Efter att man bläddrat i 32 tapetböcker börjar mönstren börjar flyta ihop och till sist tappar man begrepp om vad som egentligen är ens stil. 
Lördagens brud var hur som helst strålande vacker i sin klänning. Den var axelbandslös, lite bling-bling i midjan och med ett litet släp. 
 
Fina Lina och Daniel. 
 
Och så har skolan börjat och jag undrar lite vad jag egentligen sysslade med på jobbet den där en och en halv veckan innan skolstart, för arbetet ligger över mig som en säck cement. Men vi har haft fina dagar, jag och min klass. Eleverna är positiva och nytra, de har fräknar på näsan och solblekt hår och den där känslan av att semestern aldrig fick ta slut är som bortblåst när jag möts av deras pigga ögon på morgnarna.
 
Jag kämpar på med träningen. Igår låg jag och skvalpade i ett gungande Slemmern medan regnet smattrade mot badmössan. Vattnet var kallt och efter ett par rundor till kapellet gick jag in och värmde mig med en kilometer i 25meters bassängen. Nästa helg smäller det. Ni kommer väl och hejjar?
 
 
 
Upp