jeneli.blogg.se

På lördag ska min "lilla" kusin gifta sig. Båtbiljetten är bokad, boende ordnat, presenten kirrad, kortet författat, bilen tvättad och tankad (eller, jag gör det i morgon). Så vad kan problemet vara, tro? Ni gissade rätt. Jag har inget att ha på mig. Samt:

Det finns inga kläder som passar mig.

 

Nu handlar inte det här om att jag på något sätt är missnöjd med min kropp. Jag accepterar till fullo min framavlade lekamen, vilken är en rätt trevlig korsning av släkten Lundbergs ringa höjd och släkten Petterssons grova benstomme. Nej, det här handlar om att kläder skapas för en generell standardkropp med proportionella mått och medellängd. När jag var yngre satt jag med Elloskatalogen, vek hundöron och satte kryss för alla fina kläder jag ville beställa. Jag skickade in min order, väntade med spänning i några dagar, jublade när aviet damp ner i lådan, rusade till posten, slet upp paketet och drog på mig mina nyanlända plagg. För att i nästa sekund vilja börja böla, för inte satt de där kläderna lika snyggt på mig som på modellen i katalogen. Postgubben tittade snopet när jag rafsade ihop paltorna och traskade hem.

 

Nu fyller jag ju faktiskt 35 år om bara några dagar och vid det här laget har jag bättre förstånd. Med vader som Karl Alfreds underarmar förstår jag att jag inte kan gå i stuprörsjeans. Oversize är också uteslutet för en stabbig typ som mig. Därför undviker jag helst att shoppa, för jag blir alltid på dåligt humör. Undantaget är att utan förväntningar gå till Emmaus och riva åt mig några sommarlinnen för 1 euro/styck. 

 

Fyra plagg. Det var vad jag mäktade med att kränga av och på mig i provhytten tidigare i dag. I morgon ska jag göra ett nytt försök. Annars får jag väl lyda Faster Annes råd och ta någon gammal "slarvå" ur garderoben.