jeneli.blogg.se

Jag tycker att Benita M-E slår huvudet på spiken i sin ledare i dagens Ålandstidningen. Hon ställer sig frågan om det faktiskt är värt att jobba halvt ihjäl sig för att ha ett fint hus.

 

Jag och Johan brukar ofta undra: HUR HAR FOLK RÅD? Jag har haft fast jobb i tio år, Johan har arbetat ännu längre och allt vi "hade råd" med (fick låna pengar till) var en tvåa på 63 kvm, respektive ett renoveringsobjekt från 70-talet. När sen 20-åringar börjar slå upp sina fläskiga palats på attraktiva sjötomter börjar faktiskt tvivlet och ja, avundsjukan pocka på.

Vi har kommit fram till att de antingen:

 

a) Har rika föräldrar

b) Faktiskt inte har råd

 

Och här kommer Benitas ledare in i bilden. Hon menar att en del skuldsätter sig upp till tänderna för att bygga sina häftiga hus och därmed tvingas jobba så mycket att de aldrig har möjlighet att njuta av det.

Själv tänker jag att lediga stunder, helger och semestrar är en del kanske fast där. Drömkåken får en ny betydelse, där kåken står för fängelse. Med topplån och en ansträngd ekonomi blir möjligheten att t ex åka på en resa lika med noll. Med det i åtanke försvinner min avundsjuka lite grann. Inte har jag det så hävt ställt, men jag har åtminstone råd att ibland röra mig utanför hemmets fyra väggar.

 

Flera av mina vänner har fina hus. De är 30-40+, har fasta jobb och bra löner. De är ansvarsfulla människor som jag antar är medvetna om vilka kostnader ett hus medför. Det jag ifrågasätter är alltså hur unga människor, som just klivit in i arbetslivet, kan ha samma möjlighet. 

 

Upplys mig gärna.