jeneli.blogg.se

 

Jag har äntligen fått jullov och allt är väl fint med det förutom att jag har vuxit ur mina byxor och tvingats gått omkring i leggings och strumbyxor den senaste veckan. Jag har under en tid försökt att negligera det faktum att jeansen känts väldigt trånga, trots att det varit ett bökigt projekt att dra dem på sig, samt att de lämnat sömmarna kvar längs insidan av benen då jag krängt dem av mig. Det hela urartade i tisdags, då vi hade den årliga pysseldagen i skolan.

Julgranspynt i tapetpapper var vad vi höll på att klippa ut. Jag satte mig på huk på golvet för att bre ut en tapetrulle och kände bokstavligen hur blodet började flyta trögare i benens ådror och jag insåg att jag snabbt behövde ta mig upp ur den obekväma ställningen innan jag skulle få kallbrand i fötterna. När jag dessutom under vårt planeringsmöte på eftermiddagen lite diskret blev tvungen att knäppa upp knappen för att över huvud taget kunna andas insåg jag att detta var droppen.

Ett välkänt citat ringde i mina öron: "Just because it zips, doesn´t mean it fits".

 

 

Byxorna hamnade i garderoben och dagen efter klädde jag mig i leggings och lång kofta. Såväl kolleger som elever höjde förvånat på ögonbrynen och kommenterade min "nya stil", eftersom det är sällsynt att se mig i något annat än just jeans.

"Nämen Jenny, har du klänning?"

"NÄ! Det är en tjock och plufsig kofta och den symboliserar precis hur jag känner mig inombords!"

Ville jag säga.

Jag kanske till och med sa det, jag minns inte så noga för jag hade fullt sjå med att försöka hantera den omvälvande identitetskrisen jag upplevde där och då.

 

 

Det är ju ytterst motiverande att bli av med det extra hullet då jag inte har något annat val om jag inte vill gå i leggings och tjock och plufsig kofta resten av mitt liv, Eftersom jag har köpstopp är det ju inte aktuellt att jag införskaffar mig ett par nya byxor i större storlek. Och som om det inte normalt sett är snudd på psykisk misshandel för mig att prova kläder skulle det innebära ren och skär tortyr att i detta skede, då jag känner mig som Heffaklumpen själv, ställa mig i en provhytt och försöka inbilla mig att jag skulle bli nöjd över att se mig själv iförd ett par stuprörsjeans designade för långbenta modeller utan muskler. 

 

 

Så blev det julafton. Iförd strumbyxor och stretchig kjol njöt jag av livets goda som dukats upp på bordet hos Pappa. Klassisk julmat, tillsammans med veganska alternativ och avslutningsvis en kaloristinn raw mjuk pepparkaka med cashewkräm. Och som tur var fick jag under hemfärden från julfirandet lite annat att tänka på än tjocka lår och trånga jeans.

Bilen har havererat.

 

God jul!