Den ofrivillige minimalisten
"Hur blev det så här?" tänkte jag.
Jag stod i hallen och tittade in i min nya hyreslägenhet. Där var välstädat. Och väldigt tomt. Jag hade ett sjuårigt barn, en svart hund och en fet katt. Det var i princip allt. Till en början sov vi på en madrass på golvet och läste godnattsaga i skenet av ett stearinljus. Det var mysigt, tyckte sjuåringen. Själv kände jag mig rätt shitty vid den tidpunkten. Separationen var väl mest en lättnad, insikten att jag misslyckats med att skapa en trygg tillvaro för mitt barn kändes tyngre att bära.
Helgen därpå ryckte jag upp mig, lånade pappas Volvo och åkte till IKEA för att införskaffa de mest basala förnödenheterna som säng, köksmöblemang och bokhylla. Och en lampa.
Det blev fint.
Jag gjorde i ordning i sjuåringens rum, sov själv fortsättningsvis på madrassen tills den nya bäddsoffan jag beställt skulle vara klar att levereras.
14 tums teven vi hade i vardagsrummet fick jag av mamma, samt en micro och en kaffebryggare. Till min födelsedag skramlade vännerna ihop en låda tallrikar, glas och andra köksgeråd.
Småningom blev den där tomma lägenheten ett hem.
Såhär nio år senare kan jag tänka att det var inte så fruktansvärt ändå. Visst, vi drack ur glasburkar och åt frukostgröten ur fyrkantiga plastbyttor. Madrassen var hård och obekväm (bäddsoffan också, skulle det senare visa sig).
Vi hade inte mycket saker.
Men vi hade varandra: den misslyckade mamman, sjuåringen, svarta hunden och feta katten.
Den ofrivillige minimalisten är på väg tillbaka till ett mer medvetet minimalistiskt tänk.
Se den här filmen om de viktiga sakerna i livet!