Här lider ingen någon nöd
Jag har fått frågan hur min son ställer sig till, eller indirekt drabbas, av mitt köpstopp. Går han runt i trasiga skor och för liten jacka? Gråter han sig till sömns om kvällarna för att han inte kommer få några julklappar?
Beslutet att sluta konsumera onödigheter är helt och hållet mitt, det är jag som valt att sätta begränsningar för mig själv. Mitt barn får klippa håret på salong (och även tvätta det med schampo). När hålen i strumporna börjar bli för stora, skorna är utslitna och vinterjackan för liten, får han nytt. Dessutom får han månadspeng som han disponerar hur han vill (med en del goda råd från mig, naturligtvis).
Nej, ungen lider verkligen ingen nöd, även om han klagar på att vår microvågsugn är skitdålig och vi borde köpa en ny. Och visst kan han tycka att middagsutbudet är torftigt emellanåt då han med långa tänder äter leverkalops för tredje dagen och istället önskar sig chicken nuggets och coca cola. Han kan längta hett efter en ny, dyr skjorta, som han till slut köper för egna pengar och värdesätter så högt att han faktiskt hänger upp den på en galge i garderoben.
Även om jag avsiktligt haft lektioner i medveten konsumtion så hoppas jag att min inställning till konsumtion också indirekt har sått ett litet frö någonstans långt ner i den gängliga tonårskroppen. Så att när han växer upp, tjänar sina egna pengar och står där bland havregrynen på Sparhallen, även då väljer den enkla, vackra havreflickan framom de dyra, sockriga frukostflingornas lockande förpackningar.
Och angående julklapparna är jag helt säker på att Tomten kommer även till oss. Kanske med ett platt, litet kuvert?