Köttlådan

Det är rätt svårt att gå all in på zero waste utan att först avwasta sig. Man får se det som en process, precis som när finnarna gick med i emu. Ingen gick och slängde sina mark och penni i soporna utan att först handla något för dem för att få växel i euro. Jag har därför släppt lite grann på tyglarna och börjat jobba med att använda slut på allt som finns i skåp, kyl och frys och göra mig av med förpackningarna innan jag börjar välja de bättre alternativen. Men igår skulle jag laga köttfärssås och alla ingredienserna fanns hemma, förutom just färsen. Den allra första regeln när det gäller zero waste är ju faktiskt refuse och det var precis det jag hade i åtanke då jag begav mig till affären för att köpa ett kilo malet.
 
Med modiga steg och låda med lock i högsta hugg ställde jag mig vid köttdisken på Kantarellen och frågade om de hade malet av nöt på lösvikt. Jag fick till svar att det såldes färdigpackat i deras kyldisk. Jag sa att jag gärna ville ha ett kilo i min egen låda. Köttdiskdamen förstod inte alls vart jag ville komma, utan fortsatte hänvisa mig till kyldisken för där fanns det ju redan lådor, vägda, förpackade och allt. 
 
Mitt mod svek mig. Jag ville inte vara besvärlig, så jag tackade och ställde mig vid kyldisken. Tittade på förpackningarna med malet. Lyfte upp en, vägde den i handen. Skulle jag skita i att köpa köttet, åka hem och käka tomatsås, eller skulle jag resignera och ta den färdigförpackade så att vi kunde få vår köttfärssås till kvällsvard?
 
Precis då dök det upp en kille från maleriet, eller vad det nu heter där som man maler kött. Med tjusig kockdress och tygfes på huvudet inspekterade han med viktig min sina fina köttpaket som låg på rad i kyldisken. Jag fann nytt mod, ursäktade mig och ställde åter frågan om det var möjligt att få ett kilo malet kött.
"I den här" sa jag och höll upp byttan framför ögonen på honom. 
"Nej, det går inte!" sa han omedelbart och bestämt. 
Jag blev faktiskt lite snopen. Äntligen någon som förstod vad jag ville, men så gick det inte!
"Varför det?" frågade jag.
Han svarade att de väger köttet på papper och att jag kunde visst få ett kilo malet, men i en plastpåse. 
Jag lutade mig närmare honom, som om jag skulle berätta en hemlis. 
"Jag håller på med ett litet projekt, förstår du..."
Och så förklarade jag tålmodigt att plast förstör vår värld och att det är i allas vårt intresse att minska sopberget för våra barn, barnbarn och barnbarnsbarns skull.
Nöjd med min utläggning tog jag ett steg tillbaka och höll med ett manande leende upp min låda. Men tydligen var rutinerna på hans arbetsplats långt viktigare än jordens framtid.
"Lådan väger ju mycket mer, tyvärr, det går inte."
Jag sjönk ihop, tackade åter för absolut ingenting och vände mig om för att gå.
"Fast vänta!" hejdade han mig. "Får jag se på den där lådan."
Hans bestämda ansikte sprack upp i ett leende och ivrigt slet han lådan ur min hand.
"Nu kom jag på det, jag kan ju väga färsen på pappret först och sen sätta det i lådan!"
 
En stund senare rullade min låda med lock fram på kundbandet mellan två nästa-kund-pinnar. Och hade jag vänt mig om innan jag klev ut genom skjutdörrarna tror jag nästan att jag hade kunnat se köttkillen stå och vinka åt mig längre bak i butiken, så nöjd över sin fina idé med lådan. Win win.
 
 
Allmänt, Hållbarhet, mat, miljö | |
#1 - - Anonym:

Hahaha å fy fan jag dör vad roligt! Hejja! Du är inspirerande, jag hoppas fler och fler människor får upp ögonen för vad dom kan göra för att bidra till en bättre värld, det är uppenbart ingen självklarhet.

Svar: Tack, så kul att du roas och inspireras! :)
Jenny

Upp